Regnet smattrar mot rutan. Du kurar i din källarhåla i skenet av blinkande lysrör. Ljus, mörker. Ljus, mörker. I rutan ser du omväxlande din reflektion och mörker. Den kvardröjande fantombilden på din näthinna hinner du knappt registrera innan nästa blinkning. Plötsligt tycker du dig se ett bekant ansikte rusa förbi ditt fönster.
[[Du rusar ut och springer i kapp personen]]
[[Du rusar ut och skuggar personen]]Du grabbar tag i personens axel och hen vänder sig snabbt om. Ja, men visst är det klimatministern! Den frånvarande, obildade och lätt jagskiteriattvärldengåråthelvetejagtänkerintegöranågotåtdet-blicken känner du igen. Några verbala smällar mörbultar i kvick följd din kropp, den floskelgenererade kulsprutan med målade läppar avfyrar fortfarande smattrande salvor när
[[du skäms och lägger benen på ryggen]]
[[du lugnt och metodiskt tar fram jutesäcken du alltid bär med dig i händelse av sådana här möjligheter, trär den över ministerns huvud, inte utan ett visst motstånd från motpartens sida, och slänger henne över ena axeln och går hem till källarhålan]] Är det hon, du är osäker. Regnet och mörkret är din mantel, ditt skydd när du likt en lönnmördare från Ereb Altor följer efter ditt mål. Hon viker av runt ett hörn, du ökar takten, stannar vid hörnet, lutar dig fram och kikar runt det. Två personer kysser varandra bara tre-fyra meter från dig, i skenet av en gatlykta. Nu har du visshet. Och en bonus. Klimatministern, visst var det hon. Och den andre, Åkesson. Oväntat, inte alls. Klimatpolitiken, eller avsaknaden av den, talar sitt tydliga språk för den som lyssnar.
Du trycker dig mot väggen, skyddad av hörnet. Du tänker. Du inser att du inte är den gode Fjodor, trots källarhålan. Inget patos, ingen kraft eller riktning ryms i dig.
[[Du skär halsen av dig själv, se, lite patos hade du, det var inte enkelt]]
[[Du hänger dig i skarvsladden som löper över det smutsiga golvet]]Det var tusan vad hon sprattlar. Byltet slår hårt i golvet när du slänger ner det. Var är silvertejpen? Ylandet från jutesäcken och det blinkande ljuset kunde hos en normalt funtad individ föra tankarna till valfri splatter men inte hos dig. Du är lugnet själv. Där, tejpen. Först händerna bakom ryggen, de blir blåa redan innan du sliter av säcken. En rejäl dämpare på kulsprutan, så. Två varv. Ynkliga gnyenden nu. Patetiskt. Du sätter henne bryskt i en fuktig röd fåtölj, drar fram en pall och sätter dig mitt emot. Ministerns ögon ser bedjande på dig.
[[Du veknar och släpper loss ministern]]
[[Du går med hög röst igenom Klimatpolitiska rådets senaste rapport, den hon inte villa ta del av]] Blodet sprutar i det blinkande ljuset, en performance av hög kvalitet. Spraystänk i alla tänkbara mönster. Harakiri, men ändå inte. Du dör. Förstås.Din sprattlande kropp utför en sista juste rejvdans i det blinkande ljuset innan den kommer till ro. Du dör. Förstås.Klimatministern ser stumt på dig under några laddade sekunder innan hon osäkert reser sig, med svajiga steg tar sitt mitt ut i rummet där hennes blick faller på en smutsig förskärare som tidigare under dagen tagit hand om tre gula lökar och två vitlöksklyftor. Med häpnadsväckande snabbhet hugger hon tag i den och flyger på dig. Den vassa eggen tränger djupt in i din vänstra lunga innan den dras ut igen och under loppet av blott några sekunder får ditt bröst ta emot ett tiotal våldsamma hugg.
Du dör, förstås.Klimatministern får något vilt i blicken. Hennes hjärna förstår inte, kan inte ta emot. Tinningarna börjar pulsera, ögonen tränger ut ur sina hålor, de tunna kapillärrören i det vänstra spricker, en vacker nebulosa i rött. En enorm smäll, du slängs bakåt i en kaskad av blod och benfragment.